tisdag 3 december 2013

Kapitel 4

 En välbekant känsla hemsöker en medlem av familjen och en annan  familjemedlem  möter de mest märkliga nya bekanta


Den lilla pojken fick namnet Thor och var en glupsk liten krabat som genast vann sina föräldras hjärtan. Men det faktum att han hade aptit som en utsvulten varg var det enda tecknet på att han hade ärvt några av sin fars mer djuriska drag.

I och med att de plöstsligt hade blivit fler i familjen så blev plånboken också tightare. Saga försökte att inte oroa sig. Men hon kunde ändå inte låta bli att känna en viss ängslan om och hur de skulle få pengarna att räcka till. Då var det verkligt skönt att ha Zita som värmedyna och tröst.

En morgon på sensommaren vaknade dockSaga av ett välkännt illamående.
-Inte den här gången också, suckade hon och tog fram tandborsten.  Hon hade hoppats att nästa graviditet skulle ha blivit annorlunda. Men inte då. Samla gamla illamående. Hade de fortfarande någon ingefära i skåpen?

Beo, blev överlycklig när han fick höra att de skulle få ytterligare tillökning till familjen. Som varulv med starka drag av varg i ådrona så var familjen, flocken oerhört viktig för honom.
-Du är en fantastisk kvinna, det vet du eller hur? frågade han ömt.
-Säg det när jag väger 100 kg och är stor som ett hus muttrade Saga, men kunde inte låta bli att le.

Zita var väl den i familjen som inte var alldeles så förtjust i en ny familjemedlem. Eller var det det faktum att hon med hundars fenomenala instinkt kände på sig att det var något annorlunda med husse. Det var något speciellt, han var varken man eller varg och det gjorde Zita väldigt osäker, samtidigt beskyddande mot familjens senaste medlem.

Det kändes så konstigt i huset tyckte Zita. Trångt och högljutt med både nyfödd bebis och gläfsande valpar kring hasorna. Hon började allt oftare stirra ut genom fönstret och titta mot friheten som bara låg en glasruta bort.
Hon brukade ta för vana att promenera runt kvarteret minst en gång varje eftermiddag. För att få sträcka på benen. Men även för att få lite koll på vad som hände runt omkring. Ingen kunde påstå att hon var en dum hund precis! En av de första personerna som hon mötte var en pojke som hon kände måste heta Alfred. Det var något annorlunda med honom också. Inte lika vild som husse, men något var det. Definitivt så var det speciellt att han kunde göra det där glittrande med händerna.

En annan av grannskapens mer oskyldiga invånare som Zita mötte på sina promenader  var Mara Nix. Med henne kunde Zita inte känna något annorlunda alls. Bara en ensam liten flicka som desperat längtade efter någon varm och mjuk att krama, borsta och ty sig till.

När Zita möte den orange-skimrande fröken Spökh trodde hon måttet skulle vara rågat för vad hon som hundsjäl kunde klara av. Men till sin förvåning så visade även den här varelsen sig vara helt OK, Hon måste var det eller hur? För hon hade de mest varsamma händer som redde ut irriterande tovor ur pälsen. Hon kände att de nog säkert kunde bli vänner. Kanske, om ett litet tag...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar